dankor

Ett år sedan jag skrev här insåg jag precis när jag läst igenom mina senaste inlägg. Vad jag insåg mer är att de senaste inläggen varit väldigt dystra.
Vad kan jag säga om det? Jo att det var lite dystert ett tag i mitt liv. Men nu tror jag mig ha rest mig igen. Först från liggande till knästående sen upp på rangliga ben och har därefter även lyckats ta ett par stapplande steg frammåt.

I AM BACK! STRONGER AND MORE POWERFUL THAN EVER!!!!

Ja eller hur man nu ska se det. Tror det har varit väldigt nyttigt att vara själv ett tag. Har landat i mig själv och insett det mest basala, att man faktiskt bara har sig själv. Hur mkt man än vill ngt annat.
Med min nyvunna kunskap har jag lyckats åstadkomma riktigt mkt i livet de senaste två åren tycker jag. Med allt från byte av jobb till sanslöst äventyr som jag nästan inte överlevde :)

För att inte bli för känslomässig här kan jag väl bara säga att jag blivit mer mig själv. Med en enorm spontanitet och mycket grejer på G. Samt stt mitt liv har återgått till att följa "Utan stress skulle mitt liv bli tomt". För så är det, älskar att ha saker på gång. Men ibland blir det för mkt, men då är det bara å kasta sig i sängen och låta kroppen vila upp sig. Lite som att vila sig från en sjukdom.

Har senaste tiden bejakat alla mina infall och idéer. Så vad som står närmast på schemat är att ge sig in hos en tatueringsstudio. Lär bli dyrt, men ganska coolt. Hade tänkt mig ett lodjur, typ ngt av dess

http://www.de5stora.com/inkluderatGlobalt/funktioner/resize.asp?Width=180&Height=266&BildID=760&Bild=004-004.jpg

http://www.de5stora.com/inkluderatGlobalt/funktioner/resize.asp?ID=761&height=160



Kom gärna med tankar och idéer.

på återséende.

Nu har sommaren gått med en massa äventyr i både själen och livet.

Har hunnit med en hel del i sommar trots att jag bara haft 3 veckor semester.
Har hunnit bygga klart kajaken och sjösatt den.
Har hunnit vara på segelsemester med världens bästa vänner, Johan G, Tina, Maria och George. Hur kul som helst
Har under två veckor hunnit åka på MC-semester i Ukraina med Johan L
Har blivit gudfar till världens finaste lilla pöjk vid namn Sixten.
Har hunnit köra en massa bankörning på svista.
Har hunnit gå på min första date efter det enormt jobbiga uppbrottet med mitt ex.
Har hunnit köpa en ny bil.
Har hunnit åka på MC-träff i halland.

Sen har jag även brottats väldigt mycket med mina känslor och insér i skrivandets stund att jag fortfarande efter ett år har väldigt ont i själen, vet inte hur lång tid detta kommer ta att läka, eller vad som kan snabba på läkeprocessen.

Vad som stundar nu i mitt liv är Lidingöloppet, laddar stenhårt nu såhär sista dagarna innan det är dags att pressa kroppen till max.

Jag är så halv. Kan aldrig känna mig fullständigt hel i detta singelliv, men samtidigt vet jag inte om jag kan bli hel tillsammans med någon igen. Vill ha någon, någon som jag kan älska och leva med, någon jag kan lita på utöver det vanliga. Lita på ur ett känslomässigt plan och inte bara ett praktiskt plan. Men finns du? Och hur ska jag i så fall hitta dig? Men den största frågan, varför har jag denna inre strävan efter ett fulländat liv med en fulländad familj. Varför inte bara lita på mig själv och vara hel i mig själv?

Saknar ett "välkommen hem", saknar en varm hand, saknar någon att krypa ned med i sängen, saknar argumentationer som leder in till aggretion och nästan bråk, saknar att bara sitta och inte göra någon ting med någon, saknar att sitta tyst med någon och bara se på varandra. Var är du och vem är du. Eller är det mig själv jag letar efter?

3 månader. Ja, 3 månader kvar till mitt bröllop. Ett bröllop som aldrig kommer bli av. 15/7 var planerat datum för det val som skulle gjort mitt liv till ett familjeliv under resten av alla mina år på jorden. Ett familjeliv som jag mer än allt annat ville ha. Men istället har jag blivit lämnad själv. Till ett tomt och ensamt liv där jag endast har mig själv att delge mina innersta känslor och tankar, om allt från små detaljer till livets stora frågor.

Oj vilken skilnad det är på barn och barn. Var i onsdags och igår(lördag) uppe i sthlm och hälsade på Sixten, min nytillkommna brorson, och oj vilken skilnad det är på ett godtyckligt barn i en godtycklig barnvagn och ett barn som har så nära band som en brorson ändå har. Även fast jag inte är upphovsmannen känns det ändå väldigt nära. Ska bli så roligt att vara med hela Sixtens uppväxt och bli världens bästa farbror. Får het enkelt nöja mig med att bli det, eftersom jag troligen aldrig kommer få uppleva pappa-rollen :( . Helt jättekonstigt hur man förändrar sina åsikter med tiden och speciellt vid stora (bra som dåliga) händelser i livet.

Tiden går och många säger att tiden läker, men det tror jag på när jag ser resultat. Än så länge har tiden bara skurit djupare och djupare sår i mig. Varför å varför kan inte allt bara vara som det ska, som vi planerat att det skulle vara. Det gör så ont att vakna varje morgon och så ont att somna varje kväll.

Hur länge orkar man gå med en kniv i hjärtat som bara gräver sig djupare för varje gång solen entrar horisonten, hur länge innan man inte orkar längre. Att ta timme för timme och försöka överleva den har varit den senaste tidens lösning på detta problem, men det börjar närma sig att behöva ta halvtimme för halvtimme.

Nu har jag landat, landat efter en stor explossion, landat i resterna av det stenhus vi byggt tillsammans som jag trodde skulle stå emot all yttre påverkan. Vad som är att ta tag i nu är att, med en förlorad själ, vandra runt bland resterna och försöka bearbeta det som hänt. Först när denna fas är över kan jag försöka bygga upp något nytt, något nytt som förhoppningsvis står emot mer yttre påverkan.

Någon sa till mig för en tid sedan att "det blir bättre i januari", men oj så fel personen hade, än så länge blir det bara värre för var dag som går. Men någon dag blir det bättre, och jag vet att jag kommer gå ur detta med bättre självinsikt och insikt om att den enda man kan lita på till 100% är en själv, hur bra man än tror sig känna sin nästa.

Vi ses i nästa liv.

Det har hänt mycket sen sist och eftersom mitt liv har varit på tok för upptaget har jag inte haft tid att skriva här.

Det hela började med att Pernilla (min tidigare fästmö som jag planerade bröllop med till sommaren 2010) valde att göra slut, för att sedan ångra sig två dagar senare. För att efter detta bestämma sig för att vilja hålla distans ett tag. Det hela är mycket förvirrande och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det hela.

Alla mina (våra) framtidsplaner och min världsbild har rasat samman och måste börja byggas på nytt igen. Vad har framtiden planerat för mig, hur kommer mitt liv se ut om ett år, eller hur kommer det ens se ut imorgon. Förvirringen är stor.

Detta har resulterat i att vi flyttar isär och glömmer det stundande bröllopet. Så jag har nu varit på en mängd visningar av lägenheter under en intensiv tid och till slut hittat en två på drygt 60kvm i Johannelund här i Linköping. Lägenheten är ett halvt renoveringsobjekt efter ett dödsbo. Så jag räknar med att lägga om i stort sett alla golv (kanske slipa något), tapeta om alla väggar, måla om alla tak och byta ut köket. Badrummet var helt ok, så det kan vänta några år till. Planerat inflyttningsdatum är 1/12. Så sen har jag hela julledigheten på mig att renovera.

Utöver detta har jag aft lite panik över mitt båtbygge då det börjar bli kallt ute och epoxin inte vill vara kallare än +10C när man jobbar med den. Så det har blivit många tur och retur resor till bygglokalen i Nyköping. Dessutom har jag fått en del påtryckningar från närmaste släkten att träffas.

Som om inte detta skulle vara nog med vad man skulle orka med i livet. Men dessutom är det panik på jobbet, detta kan beskrivas enklast att jag förra veckan var på jobbet i 49h. Vilket var i minsta laget för att hinna med allt som ska hinnas.



Men för att försöka se saker och ting positivt så gillar ju jag förändring och när det händer ny saker. Jag har köpt en bostadsrätt, vilket jag har gått och funderat över om man borde göra det senaste året. Båten blir troligen klar i år. Jag jobbar ihop en massa komptimmar som jag kan utnytja i jul för att få tid att renovera nya lägenheten. Jag har hittat en MC att köpa för att ha till nästa säsong (vilket jag troligen inte gjort om inget speciellt hänt).

Så varför klaga när det kunde varit så mycket värre, men man blir ju helt klart ganska chockad och förvirrad när blixten slår ner från en klarblå himmel och livet vänder sig upp och ned och rinner ut i en oidentifierbar behållare.

Då har jag gått mina två första ridlektioner samt en liten extra lektion för pernilla.

måndagen 17/8 var det dags för första ridlektionen i min ridkariär. Det hela gick ut på att lära sig att borsta, sadla,trensa och få allmän information om hur allt funkar på ridskolan. Så det blev alltså inte så mycket ridande av. Det bestämdes dessutom när jag skulle få rida min andra lektion eftersom jag skulle vara borta på kurs måndagen efter.

Innan mitt andra kurstillfälle såg jag till att få skritta lite på den hästen som Pernilla är medryttare till. Detta skedde på torsdagen efter, dvs 20/8.

Andra tillfället var i torsdags 27/8, då fick jag rida med en grupp som var aningen mer erfaren än mig. Det blev en massa travande och skrittande för min del. Men galoppen hoppade jag över, det blev lite väl mycket överkurs för mig.

Sen blir det ännu mer ridande imorgon, söndag, då jag ska på turridning med mamman min, Pernilla, min bror Mattias och hans tjej. Sen kanske det blir någon mer som jag inte känner till.

Efter det ska jag gå min ordinarie lektion på Måndag igen.

Så det blir har blivit och blir med andra ord en hel del ridande för mig för tillfället. Men efter denna period av extremt mycket ridande (för en nybörjare) så ska jag hålla mig till mina måndagar.

Måste ju även se till att hinna bygga lite båt också. Har prescis påbörjat sitsen och däcket till den och hoppas få den helt klar under julledigheten.

Jaha, då har man jobbat första veckan efter semestern. Det var väl helt ok, hittade lite jobb att hjälpa till med även fast jag inte har ngt uppdrag just nu.

Helgen spenderade jag dels hos pappa med båtbygget och dels i Lästringe på 20-år kalas. Det var väl rätt ok, lite väl varmt bara. Höll dessutom på att köra ihjäl oss på motorvägen påvägen hem. Men det löste sig även denna gång.

kommande två helger blir det antagligen båtbygge även dess för att hinna bli klar innan det blir för kalt att jobba.

Uj uj. Då var det gjort. Ett fall på 3000 meter. Kändes lite avigt att klättra ut ur ett flygplan som befan sig på 3000 meters höjd över marken.



Det hela började för ett antal månader sedan då jag fick för mig att jag skulle lära mig hoppa fallskärm. Jag har iofs varit inne på att lära mig skärmflyga ända sedan jag var 17 utan att det blivit något av. Men efter att ha funderat lite till och från över det under en ganska lång period har jag ändå kommit på att det är mycket smidigare att hoppa fallskärm eftersom det inte finns så mycket vettiga berg att skärmflyga från i Sverige.



Hur som helst kom jag får några månader sedan på att det nog i alla fall är dags nu. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta kontakt med fallskärmsklubben i stan jag bor för att se om det inte gick att lära sig hoppa och ta ett cert. Jag fick då tre möjliga månader att gå kurs för ändamålet. Det var maj, juni eller augusti. Själv hade jag min semester, då jag tänkt utföra själva kursen, i juli. Detta ledde alltså till att jag valde att avstå från att ta cert i år. Men för att i alla fall få känna på vad det innebar bestämde jag mig helt enkelt för att ett tandemhopp kunde vara värt att satsa på.



När sen dagen kom då det var dags, dvs 1/8-09, begav jag och min sambo oss iväg till skärstads flygfält utanför Motala. Väl där fick jag börja med att fylla i en hälsodeklaration för att bekräfta att jag inte hade några sjukdomar som kunde påverka hoppet.
Eftersom vi kom aningen för tidigt fick vi även sitta och vänta ungefär 20min.



När det sen väl var dags fick jag börja med att klä på mig en supersnygg overall i svart med röda revärer samt den sele som jag skulle sitta ihop med hopparen med. Fick även en snygg hjälm och handskar att ha på mig. Under själva påklädningen kom även min mamma och hennes man Lasse för att se hoppet.






Efter påklädningen var klar var det dags för instruktioner. Det hela gick ut på att få veta att armar och händer skulle vara på bröstet vid uthoppet och att jag skulle se ut som en banan vid det fria fallet på 1500m. Det var även viktigt att under det fria fallet se till att slapna av, varpå jag tänkte

 - "hur ska man kunna göra det".



När instruktioinerna var klara bar det av in i planet, Cessna 182 SE-FXB. Där inne fans en stol för piloten samt en stor golvyta med heltäckningsmatta att sitta på, mysigt värre.






Efter att ha flugit c:a 30 min och diskuterat utrustning och vilka orter och sjöar vi kunde se nedanför samt passerad molnen för 1800m sedan var det dags att öppna dörren. Vi hakade då ihop oss och satte på oss hjälm, handskar och glasögon.



Sen öppnades dörren............Uei vad det blåste och dånade och uei vad mitt adrenalin och min puls gick upp i taket. Efter en stunds trevand försvan i alla fall det första paret iväg ut genom dörren. Där gick min pulls upp genom taket. Sen var det dags för oss att hasa oss fram till dörren och ut med benen. Efter en del hasande och trevande hängde jag ut genom dörren och det var bara hopparen som satt kvar i planet. Så började planet luta lite, kändes det som i alla fall, och efter det började det blåsa som bara attan och vi var på väg ner.

- "Oj jädrar, min puls börjar gå upp av att bara skriva detta".

Har inga jätte starka bilder kvar av de första få sekunderna ut ur planet kvar på näthinnan. Men vad jag tror mig minnas är att vi flög med huvudet rätt ner en stund samt snurrade runt lite innan hoppar-killen stabiliserade upp det hela och vi flög som bananer (dvs. magen utspänd ned mot marken och ben och huvud + armar så långt från marken som möjligt) ner mot marken.
Shit vilken fart, 200knyck rätt ner mot marken, och jäklar vilken utsikt över nejden. Efter ett par sekunders fallande började det även spruta tårar ur ögonen av den farvind som lyckades tränga in innanför glasögonen. Men det gjorde inget, för det var helt sjukt häftigt, ville aldrig att det skulle ta slut.
Men som det mesta andra tog även detta slut, efter ungefär 30-40 sekunders fritt fall ryckte hopparen i skärmen och farten stannade av och vi kunde börja segla ned så sakterliga. I lugnet och tystnaden (ja det blev faktiskt helt knäpptyst, endast ett litet tyst vindsus som man kan höra när det blåser) som sen följde kollade hopparen så allt var ok med mig och att jag inte mådde dåligt på något sätt.



Under resterande del av färden fick jag en underlig känsla av att stå på marken eller kanske flyta i vatten och titta mig omkring på ett gigantiskt flygfoto. Jag fick på resterande del av färden även dra lite i snörena och svänga lite, men jag tror egentligen att det var mest han som svängde. Hur som helst snurrade vi runt en massa, som att åka bergochdalbana, så jag nästan blev lite illamående. Men eftersom jag fick bestämma hur mycket vi skulle snurra var det ingen fara.







Efter en mysig och snurrig nedåtfärd med även här en härlig utsikt som inte går att beskriva med ord var det dags för landning. Hopparen tog över tömmarna och jag drog upp benen rakt fram och höll i dem med armarna medan hopparen såg till att fixa med landningen. Det hela gick utan problem och vi landade med en lätt duns med rumpan i gräset.






Väl framme hos Pernilla, min sambo, mamma och Lasse var det dags för lite snabb bearbetning med vatten och orden:

- "Jag vill åka igen".

Därefter gick jag och snackade lite med folket som hade hand om hoppningen hur det såg ut med kurser framöver. De hade inga platser kvar i år, men föreslog mig att istället försöka vara med nästa år och då ta det i början av sommaren för att hinna hoppa så mycket som möjligt efter genomförd teorikurs.

Men vi får väl se hur det blir. Nu ska jag hur som helst försöka bearbeta vad jag har gjort, det var ju trots allt bara 4 timmar sedan jag lämnade ett flygplan på 3000 meters höjd, och se hur det blir med ridningen som jag ska börja med om två veckor.


Som slutord vill jag bara säga att jag varmt rekomenderar att prova detta, det var helt sjukt häftigt och en upplevelse som inte går att jämföra med något annat. Inte ens fritt fall på grönan.

Nu har jag varit hos Pappa och byggt båt i knappt en vecka. Har kommit så långt att skrovet är i stort sett klart. Ska bara skära bort överflödig glasfiberduk eftersom jag inte han vänta på att epoxin härdade innuti skrovet.

Under den del av veckan som är kvar ska jag försöka hinna rensa upp efter Nyköpingsvistelsen, städa upp lite i förådet, fixa på nya vinterdäck på två av vinterdäcksfälgarna inför vintern, åka till återvinningscentralen med en massa junk, läsa igenom en massa tidningar som blivit liggande, läsa klart en kursbok från en kurs jag tidigare gick i år mm mm. Jag har nog att göra till på måndag, då jobbet börjar igen, i alla fall. Ska bli spännande och se vad som händer då, eftersom jag fick gå från mitt förra uppdrag iom att semestern påbörjades så vet jag inte riktigt vad jag ska göra på måndag.

Nu har jag hunnit varit hemma i snart en vecka efter vi kom hem från gotland. Jag har mestadels ägnat mig åt att läsa massa klursliteratur samt skönliteratur samt dragit igång mitt båtbygge på alvar. Har bla. varit i Tranås och handlat material till det. För dig som är mer intresserad finns en länk till min kajak-blogg där ni kan läsa allt om bygget. Annat som väntar är mitt fallskärmshopp som jag planerar att göra 1/8, dvs, lördagen innan jag går tillbaka till jobbet efter semestern. Ser så fram emot det, har hört att det ska vara en grym upplevelse. Hoppas det är värt pengarna.

Nu är vi precis hemkomna från Gotland. Resan gick bra och gav många kulturella upplevelser eftersom regnet inte direkt inbjöd till strandliv. Av sju dagar fick vi två soliga stranddagar och en halvfin dag med sol varvat med måln i Visby. De övriga dagarna ägnade vi oss åt bl.a. fikande, loppisar, krukmakerier, lammskinnssökande, rauktittande, museitittande, besök vid tjelvars grav, vid blå lagunen, i lummelundagrottan och Fårö så klart.

Efter att, på vägen hem, ha åkt båt en halv och kört bil resten av natten var vi hemma hos Pernillas mamma i Lästringeskogen. Där slängde jag mig i sängen direkt för att i alla fall få sova några timmar. Pernilla ägnade sig däremot åt att ta hand om Dexter som hade fått ett bett av en annan katt på kvällen. Dagen efter fick Dexter hälsa på doktorn och fick medicin, så snart är han nog bättre igen.

Gällande båtbygget har det så klart inte hänt något eftersom jag varit bortrest. Men planerna börjar mer och mer ta form och jag är snart redo att börja inhandla vad som behövs i verktygsväg och baterialväg.

Nu när alla motorcyklar är borta här hemmifrån så har jag tagit mig an ett annat fritidsprojekt.
Ett intresse som jag har tagit till mig sedan Pernilla och jag träffades är padling. Detta eftersom vi har stor möjlighet att både låna kanadensare och kajak från hennes mamma. Mitt nya fritidsprojekt blir således att försöka bygga en egen enmanskajak. Jag har än så länge kommit så långt att jag bestämt mig för att göra det, jämfört materialpriser samt beställt ritningar och material. Sen får vi se hur det artar sig, om det hela resulterar i en massa oanvändbart virke eller en kajak som faktiskt flyter och går att använda. Min förhoppning är även att jag ska orka skriva någon typ av dagbok över arbetet och lägga upp här när jag är klar alternativ har get upp.

Snart... snart.. är det semester. Har två arbetsdagar kvar och eftersom jag ska sluta på det uppdrag jag jobbar på just nu vid semestern så har jag mest försökt avsluta och lämna över mitt jobb denna vecka. Eftersom jag inte alltid är så bra på att tidsestimera saker och ting så har överlämningen gått snabbare än vad jag tänkt mig. Så jag har inte 8*2=16 arbetstimmars jobb kvar riktigt. Men å andra sidan har jag nästan en hel vecka flex sparad, så de två dagar som är kvar blir nog två kortdagar. Efter dessa två små dagar är det Gotland som väntar, en hel vecka på två olika vandrarhem. Har själv bara varit i Visby tidigare, så det ska bli spännande att se lite mer av ön.